14/4 Långfredag

Vi har inte brytt oss om att påskpynta något hemma, men på påskdagen åker vi till graven och pyntar istället.

Vi har haft en minnessammankomst med Zowies kusiner. De ville själva åka Ålandsbåten, så det gjorde vi. Det tyckte jag var ett fint val eftersom Zowie gillade att åka båten och vi gjorde det minst en gång per år. Vilken tur Zowie har med så fina kusiner! Det är ett fantastiskt jäng allihopa och en glädje och tröst att se dom.

Idag ska vi packa för imorgon kör vi ett flyttlast till lägenheten. Lasse rensar ur vindarna med alla kartonger som samlats med sparade minnen under årens lopp. Jag orkar inte gå igenom dem nu.

När jag kom hem från tjänsteresan i söndags fanns ett antal påsar att rensa igenom i källaren. Däri hittade jag Zowies bortrensade skolpapper och lite andra saker från i höstas. Det var hemskt sorgligt. Det slutade med att jag skrev dagboken som ligger här under 3 nätter när jag inte kunde sova. Att skriva den var jättesvårt för allt kom tillbaka väldigt tydligt och det blev många tårar. Sista veckornas anteckningar orkar jag inte med att gå igenom just nu. Samtidigt när jag skrev ned allt så blir jag förundrad över vilken stark och modig tjej Zowie är. Jag minns hur hon tänkte på att ordna saker för Lasse och mig utifall det värsta skulle hända.

För varje dag som går blir det jobbigare att leva utan Zowie. Jag tror att man i början var så bedövad, chockad och allt var så overkligt. Man lade ju ner all tid på att ordna saker. Sorgen och längtan är mycket starkare nu. Det sägs att det blir bättre med tiden, och jag sätter mitt hopp till det. Jag läste en väldigt bra bok: Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver.

Jag har öppnat ett mailkonto till den här sidan: zowie@hogvalla.com

Idag har jag tittat lite på Lunarstorm. Lasse och jag har ett konto som vi loggar in på när vi behöver lite extra tröst. Zowie känns närvarande där. De som känner henne har också skrivit så fint och vi har funnit mycket tröst i det. Det är också skönt att se att ungdomarna faktiskt går vidare med sina liv. Det är precis vad Zowie vill. Dom är så fina och har alltid tagit hand om varandra. Hennes närmsta vänner var här och lämnade ett fotoalbum. Det var fantastiskt fint gjort. Vi fick en bild av Zowie som hennes kompisar såg henne. Tyvärr var inte jag hemma den kvällen. Kusin Kim har också samlat ihop bilder som vi fick på CD.

Vi har varit uppe vid minneslunden och lämnat påskblommor och påskägg och tänt ljus. Lyktan som vi har haft stående där har nästan alltid funnits hos oss. Den plockade vi fram till varje jul. Ibland hade tomten den i handen när han kom genom mörkret. Jöss, vad jag saknar Zowie. Jag älskar henne gränslöst. 

15/4 Påskafton

Jag vaknade vid 3 på natten. Det är andra veckan som jag inte sover igen. Efter att inte sovit sen i December tills för en månad sen när jag började sova bättre blev jag utsatt för jetlag. När jag precis hade anpassat mig i Kanada var det dags att åka hem och styra om dygnet igen :-) 

Jag drömde om Zowie och hörde ungdomar genom det öppna fönstret när jag var på väg att vakna upp. För en sekund mellan dröm och vakenhet kändes det som om Zowie var utanför på väg hem.

Det är så jävla grymt att ett barn på väg in i vuxenvärlden ska behöva utsättas för det som Zowie fick gå igenom. Jag försöker förstå och förklara men kommer ingen vart med det. Det värsta en förälder kan råka ut för är att se sina barn lida - det vet jag att det är en allmän sanning sedan min tid i Amnesty. Det är effektivare att ge sig på barnen än de vuxna om man vill att föräldern ska prata. Jag är trygg med att Zowie är på ett bra ställe nu, men det förminskar inte faktumet att det bästa stället för henne att vara på är här hos oss där hon kan utvecklas och sprida glädje.  

Jag tänder ett extra ljus för dig innan gryningen

Jag har läst om Willes kamp mot cancern. Jag känner igen mycket. Om det nu finns en skala i helvetet på jorden så har Willes berättelse i alla fall fått mig att inse att mycket av de fysiska komplikationer som han råkar ut för har Zowie varit förskonad från. Det känns skönt samtidigt som jag lider förstås med Wille och hans familj.

Jag funderar på att ge Zowie en egen adress på internet: zowie.hogvalla.com. Där kommer jag så småningom lägga upp minnen som jag inte orkar gå igenom just nu - men jag tar lite i taget.

19/4

Det blev inte Zowie på Högvalla. Istället fanns www.zowie.se ledigt, så det fick det bli. Zowie har nu en egen domän i Sverige. Det passar bra eftersom hon trivs bäst hemma i Sverige. Hon tyckte också att det var tråkigt att vara i Högvalla för ofta :-) När allt är uppe och snurrar kommer denna site flytta till Zowies egen domän.

Efter Ålandsbåten packade Lasse och jag. Det gick väldigt trögt och var svårt. Man hade liksom ingen lust till det. På lördagen bar det iväg med ett lass saker till Högvalla och ett lass till Hagsätra. I Tullinge kan man knappt märka att saker har körts iväg, ändå hade vi den största lastbilen. Zowie var däremot ingen samlare, hon ville rensa med jämna mellanrum. I januari rensade hon bort nästan alla sina saker utom det nödvändigaste. 

Vi åkte upp till Tullinge kyrka med ljus och blommor. Dina ljuslyktor och hälsningar från kompisarna hade tagits bort. 

Jag har hittat fler anteckningar som jag har gjort under kurerna. Jag kompletterar dagboken med dessa. Det som återkommer är den första tiden på AL, hur jag fick kämpa för att få gehör hos personalen på avdelningen. Jag ville att Zowie skulle få samma mediciner som på UAS - men de envisades med att ge andra mediciner. Resultatet att de inte lyssnade blev ju att Zowie mådde dåligt i onödan - som jag uppfattade det. Det kändes som om de envisades med att göra på sitt sätt och inte enligt protokollet från UAS. Här gör vi så här...osv. Jag vet att personalen på avdelningen gör ett fantastiskt jobb och att vi blev drabbade av detta är en droppe i havet. Men det var ju så onödigt. Jag har inga synpunkter på att en barnonkolog väljer längre efterdropp eller långsammare giv av cyton än en vuxenonkolog. Barn är ju inte som vuxna. Men i de fallen jag reagerade handlade det om andra saker. Usch, jag vill verkligen inte hamna i dessa tankar.

I stället ska jag berätta om att vi åkte till Linköping på söndagen. Vi hade med oss penséer till Zowies grav och lite påskpynt. Det var så fint vid Vreta Kloster, fint och jättesorgligt. Jag gick och letade efter någon som hade tändstickor till ljusen och kom in på ruinområdet. Allt är så bekant där uppe vid kyrkan. Lasse tycker också mycket om platsen. Jag minns när Zowie och jag hade cykelsemester med Peter och vi satt vid ruinerna och tände stormköket och kokade lunch sista dagen på cykelsemestern. Cykelsläpet hade vi lånat av Kjell och det var ett tungt hemmabygge. Det gick nästan mer bakåt än framåt. Det tog minst 3 dagar att komma till Motala (eller var det Borensberg?) från Berg. Men det gjorde ingenting för det var ett äventyr och vi fick sova i tält. 

Lotta och mormor hade gjort fint vid graven och vi planterade blommor och tog bort lite ris och lyktan. Vi tände ljus istället och du fick lite påskägg :-) Sen åkte vi till Chris som fyllde år. Hon hade bakat en fantastisk tårta med rosa grädde och jordgubbar. Jag blev så sugen på jordgubbar att jag var tvungen att köpa spanska idag fast jag normalt bara köper svenska. Men tårtan var så GOD. Omtänksamma Kim påpekade att de borde åka till graven med ett påskägg. 

Alla personer hanterar sorg mer eller mindre olika har jag lärt mig. En del stänger in sorgen så att den nästan inte märks medan andra skriker allt de kan. Mitt emellan finns alla möjliga sätt. Sorgen är inte mindre eller större bara för att man har ett visst sätt att sörja på. Man måste hitta sitt eget sätt för att hantera att något fruktansvärt har skett. Vad än det sättet är kan det inte vara fel. Man kan helt enkelt inte sörja på fel sätt. Jo förresten, det kan man: om man sörjer på ett sätt som är självdestruktivt i längden så måste det ju vara fel? Nästan alla mår bra efteråt av att prata om det som har hänt även om det är sorgligt och man blir ledsen. En del som jag mår också bättre av att skriva och minnas och göra saker för Zowie. Jag blir inte mindre ledsen för det men det är ju inte meningen heller. Det vill säga, det är ju inte meningen att man ska ta bort sina känslor även om de är jobbiga - men man kan lära sig att hantera dem. Zowie var ju mån om att alla skulle gå vidare även om hon inte kunde följa med. Med tanke på hur modig hon var och hur fantastiskt hon kämpade så skulle det kännas så fel så fel att lägga av och inte gå vidare - det kommer jag säkert göra också - mer och mer. Just nu vill jag bara ha mycket tid till att sörja och att minnas alla fina stunder. Jag vill också ha tid att kunna ägna mig åt Zowies minne som tex. att skriva här.

Efter födelsedagskalaset åkte Lasse och jag till Högvalla. Vi var trötta och somnade efter att ha fått upp värmen lite. Nästa dag såg jag hur fullt med grejer det var i Högvalla OCKSÅ :-S. Högvalla är ett ställe där jag kan dra mig tillbaka och hämta kraft. Nu är det så mycket saker att man inte kan röra sig och det kändes hemskt. Hela ladan är också full så det går inte att flytta bort saker. Vi får göra en ordentlig Majbrasa av allt brännbart så att vi kan fira midsommar som vanligt.

Nu har vi bråttom att åka. Jag får se när jag får tillgång till datorn nästa gång. Sist men inte minst:

Grattis Chris